Gerhard Larsson skrev igår om missbruksutredningen och menar att det finns ett stort antal missbrukare (alkohol, läkemedel och narkotika) som inte får vård. Av gruppen missbrukare antas att bara en av fem får vård. Tyvärr blir det något missvisande om man menar att alla missbrukare söker sig till vården och inte erbjuds vård.

Menar man möjligen att alla missbrukare bör vårdas tar det inte hänsyn till brukarperspektivet. Alla vill inte ha vård, på sikt någon gång, eller kanske till och med aldrig. Problemen är därför annorlunda än man tänker sig, och man bör istället fundera på hur lätt det är att få behandling för den som vill och söker, och vilka villkor som kanske hindrar. Därefter måste man fundera på hur villkoren ser ut för dem som är i behandling.

Från TT:

Berne Stålenkrantz på Svenska brukarföreningen tycker inte att förslaget om en utökad vård räcker om inte också attityderna inom narkotikavården förändras. I dag är kraven som ställs på missbrukare som får vård hårda.

- Kommer man till en klinik för överviktiga och har gått upp i vikt så säger de att "Det är lugnt, det vänder snart och vi tar nya tag", men i narkomanvården blir du utkastad.

Berne Stålenkrantz tycker att vården i dag fokuserar på fel saker.

- Insatserna fungerar inte för att de är inte anpassade efter den verklighet vi lever i, de är anpassade efter målet om ett drogfritt samhälle. Målet måste vara att rädda liv.

Folkhälsominister Maria Larsson har sökts av TT men vill inte kommentera eventuella insatser innan utredningen är klar.

På onsdag, den 21 juli, gör vi på Svenska brukarföreningen en manifestation, Internationella brukardagen/Remembrance day,  för att minnas och hedra våra kamrater som dött under året. Vi kommer mötas klockan 11 på Sergel/plattan i Stockholm och avslutar vid 13. 

Titta gärna förbi! 

Tidigare manifestation i Sverige här: International Drug User Remembrance Day - 21:a Juli

Det är den 13:e internationella manifestationen som kallas för "International Remembrance Day". På sidan för The International Network of People who Use Drugs (INPUD) finns mer att läsa om manifestationerna.

Sprida ordet om harm reduction kan göras på många vis, detta är ett:

Ibland uppstår behovet att närmare beskriva vad en brukare är och vad en brukarförening kan vara. Vi som företräder några av dessa brukarföreningar och som gjort gemensam sak under parollen "Inget om oss utan oss", har som ledstjärna att lämna definitionen på vad en brukare är öppen och upp till var och en. Det finns inget behov att ställa upp detaljerade byråkratiska kriterier på vilka som ska anses vara brukare. Vi menar att det bara kan finnas ett kriterium, ett subjektivt sådant; nämligen att den som definierar sig själv som brukare är en brukare. Det bör inte vara svårare än så. Det är när man ställer upp krångliga och detaljerade kriterier som de blir omöjliga att efterleva och vållar onödiga konflikter kring gränsdragningar om vem som är "äkta" eller inte.

Nu har vi smält årets seminarium i regi av Svenska brukarföreningen som gick av stapeln igår och som vi nu vill reflektera och sammanfatta en smula. Först ett stort tack till alla engagerade deltagare och till alla våra talare!

Det blev en högst varierad dag med många olika talare med olika bakgrunder och erfarenheter som alla hade något intressant och tankeväckande att säga. Ambitionen var att få alla talare att passa in under ett gemensamt tema som handlade om brukare och brukares roll i det civila samhället och i alla de samhälleliga instanser som berör brukare. Detta tycker vi lyckades över all förväntan.

Senaste nytt från Svenska narkotikapolisföreningens egna lilla föreningstidning är alltid lika brallande spännande, man vet aldrig vad man skulle behöva bemöta och tillbakavisa. Det är inte som ett Kinderägg med tre överraskningar i ett, utan mer staplade floskler, halvlögner och friserade sannningar, och därefter inpackade i krigsövertygelser och med idelogiska trossatser som vackert och krulligt presentsnöre. 

Vi vet aldrig om vi ska skratta eller gråta, för vi vet ju att denna attityd och alla dessa felaktigheter drabbar våra kamrater och att det är blodigt allvar. Speciellt allvarligt är det att föreningen dryper av en attityd som verkar tyda på något slags DEA-wannabekomplex*. 

Nu har jag konverterat från metadon till subutex. De första åren jag hade metadon tyckte jag att jag fungerade ganska bra. Jag menar drogmässigt har jag aldrig varit mer positiv än två gånger om året, ibland negativ ett helt år. De gånger jag tagit något har det handlat om en enstaka tablett eller holk. Trots denna framgång fick jag besöka Lunds metadonklinik två gånger och ibland en gång i veckan. Det tog mig en månads metadonbehandling innan jag började på universitetet igen. Tyvärr blev det till slut för mycket för mig att samma dag först tryckas ned av metadonkliniken - dra ned byxorna, lämna urinprov, gå där lika ofta som de som var positiva var och varannan vecka, aldrig höra att jag gjorde något bra och formligen tryckas ned som människa som var tvungen att lyda deras minsta vink. Samtidigt skulle jag lämna seriösa forskningsförslag till en professor på universitetet.

Jag o "kollega" från Bf/Skåne, Marinette Sjöholm,  var för ett tag sedan inbjudna till invigningen av ny mottagning i Skåne.. "Läkemedels Assisterad Underhålls Behandling - LAUB " kallar man sin mottagning i Trelleborg. Det är ett samarbete mellan Kommun och Sjukvård. Man har för närvarande ett 20 - 30 tal brukare men man ser betydligt fler i målgruppen. Upptagningsområdet är Trelleborg, Vellinge och Svedala.

Det hölls tal av P-O Sjöblom, Psykiatrichef/Region Skåne och Trelleborgs Kommunalråd, Ulf Bingsgård. Vi  bjöds på kaffe och olika smörgåsar. Vi lämnade info om vad vi i Sbf(Skåne) gör/vill göra, snackade med personal o s v. Vi ska också återkomma dit.

Mer info ang detta går att finna här; se länkar:

http://sydsvenskan.se/omkretsen/trelleborg/article625845/Samverkan-hjalp...

http://www.trelleborg.se/aktuellt/Nyheter/nyheter/mottagning-for-persone...

Hej alla!

Eftersom Kicki på Sbf/Sthlm föregått med gott exempel så tänkte jag berätta om min interferonbehandl. Jag blev glad när jag såg Kickis inlägg, tycker inte det finns något bra forum för oss ang detta, kan vara att man kanske tycker det är lite jobbigt berätta om sjukdomar. Men det är ju så väldigt många som har en el annan form av Hep. Fler som har än inte p g a en märklig "signalpolitik". Vi får hoppas smittskyddet byggs ut ordentligt, så folk ges bättre förutsättningar den dan man är redo för annat. El överhuvudtaget.

Jag startade Interferonbehandling i slutet av november och var förberedd på oavbruten plåga; i värsta fall årslång. Så blev det inte.

Behandlingen består av en interferoninjektion i veckan (typ fylld insulinpenna) som man ombesörjer själv, och Ribavirinkapslar morgon och kväll.

Första injektionen var jobbig. Efter tre dygn värkte lederna fortfarande, och jag låg nerbäddad med skallrande tänder i feberfrossa. Men det gav med sig. Paracetamol hävde influensasymptomen bra, och injektion nr två var inte alls lika jobbig – injektion tre gick spårlöst förbi. Idag besväras jag bara av en monumental trötthet! 24 tim per dygn.