Vi fått höra att det florerar rykten kring en tidigare medarbetares “anställning” att han ska ha blivit avskedad; till att börja med var han inte anställd av oss. Han hade en OSA anställning hos sin stadsdelsförvaltning (socialdistrikt) som valde att placera honom hos Sth brukarförening med utgångspunkt från hans egna önskemål. En OSA anställning är en arbets marknads åtgärd som löper på 6 månader. Han lyckades få sin förlängd i sammanlagt flera år .M a o varken kan eller har vi avskedat honom. Han var inte anställd av oss.

En mängd olika saker sammantaget gjorde att han inte längre jobbar här. De flesta incidenterna handlar om att han blåste oss på pengar och skodde sig på oss och enskilda medlemmar. Dessutom kom han aldrig tillbaka till jobbet efter en sjukskrivning. Det är väl ändå hans ansvar, eller hur?

Syftet med denna text är att jag på ett så lättåskådligt sätt som möjligt vill försöka påvisa hur systemet självt skapar de problem dess förespråkare (d.v.s. Stat, kommun, frivilligorganisationer och även socialt företagande) säger sig vilja motverka. Istället för att kraftfullt och målmedvetet agera för att ge bostäder och stöd åt våra mest utsatta (hemlösa) människor, ägnar sig tjänstemän/kvinnor åt att kontrollera, definiera, problematisera och på detta sätt kvarhålla människor i sin hopplösa situation.

Frågan som uppstår är: Vad beror det på att dessa tjänstemän blir så avstängda att de inte kan se det lidande de är med och skapar?

Det är först när våra fattiga medborgare blivit vräkta på grund av för dyra och alltjämt stigande boendekostnader och därefter visar sig som hemlösa på våra gator och torg de blir ett problem, för oss andra. Ett problem för oss andra som har ett tryggt hem att gå till.

Hemlöshet är primärt inte ett socialt problem, det är ett fattigdomsproblem och brist på lite billigare hyresrätter, där människor har råd att bo och bo kvar.

När Socialstyrelsen räknar antalet hemlösa hämtar man uppgifter främst från socialtjänsten. Gemensamt för dem man räknar är att de saknar pengar för att själva kunna ordna logi. Alltså våra fattigaste i vårt samhälle. Människor som saknar bostad, men har pengar, har inte kontakt med socialtjänsten och finns inte med i Socialstyrelsens beräkningar.

De är bostadslösa, inte hemlösa.

Jag vill bara hälsa mina kolleger på brukarföreingen ni Slakthus-området !! Jag har nämligen varit hemma i en krashlandning som heter duga. Jag känner mej lite halvstressad för jag skriver på en ,tillfälligt lånad dator. För min dator har ju naturligtvis följt samma spår som jag d.v.s krashat . Det behövs bara lite däligt dos på stan (det är inte ens amfetamin längre). Sen är man ju så dum att  man tror på folk fortfarande, så jag lånade ut lite för ett par hundra spänn, med försäkran om att det skulle jag få dagen efter . För jag behövde dom pengarna till att handla ny "medicin". Vilket jag inte fick för än 4 dagarsenare .Och all den energi jag la ner på att få tillbaka dom ? Ja ! Det säger ju sig själv att den negativa känslan det blev av det där. Vi säger att det heter transformateras till något mera positivt sannerligen !! Just då fanns det bra ( i förra veckan alltså ) grejer .

En del av det som gör oss till människor och inte till djur är att vi har behov av att behålla en stor del av oss själva såsom intimitet, toalettbesök, hygien mm.Om vi delar det med andra som vi inte självmant valt blir vi kränkta och känner oss avklädda en sorts psykisk misshandel.

Hunden är människans bäste vän och tom hundar vid sina intima rastningar kan titta uppgivet & lite skamset när de utför sina behov även fast ägaren som är dennes bäste vän håller i kopplet och ser "tittar på"varav ägaren därför tittar bort för att underlätta för hunden.

 Sandra vid Dalarnas Brukarförening blev igår bestulen på sin mobiltelefon. Vilket medför att vi här lägger ut ett nytt telefonnummer att gälla tills vidare om man behöver kontakt:

0761 71 52 59

/red

Hej !

 Vi vet vem du är som tagit Sandras nya nokia 300 mobiltelefdon genom att gå in i bostaden, lämna tillbaka mobilen omgående du var den ende som kom förbi den dagen.

Synd för ditt bästa om du inte gör det då du isåfall aldrig mer får sätta din fot i våra lokaler, trodde du var en vän till oss. Förjävligt

Nu går det bara att ringa till ordf.Sandra Norberg  På telnr .076.1717867.

Hej alla kära vänner, media, personal mfl som läser på SBF!

Känner behov av att skriva att sen vi  öppnade Dalarnas Brukarförening för ca 5månader sedan har det hänt mycket positivt men har varit slitsamt arbete bakom. Det som känns viktigast att berätta om är det som hänt inne på kliniken med en tanke bakom att andra kliniker runtom i Sverige tar efter. Idag kan  jag känna  att Faluns klinik börjar bli ledande på många olika sätt trots dess lilla storlek på enbart ca 50stycken patienter som har substitutionsbehandling.

Det kom ett brev från en mor och mormor som kämpat både för att dottern och sonsonen ska få den vård och behandling som de enligt alla våra lagar och regler har rätt till. Den som noga läser igenom nedanstående förstår hur anhöriga drabbas av vad ingen kan påstå är annat än maktmissbruk. Förutom att sociala myndigheter ofta bryter emot vad som gäller saknas hänsyn till de människor de borde stödja och respektera, men vars liv de försvårar (ödelägger kanske är ett sannare ord). Våra ansvariga har ett standardsvar och det är att ”de får inte lägga sig i enskilda ärenden”.

Efter jag varit och hämtat mina subutex på metadonkliniken i Lund i går, träffade jag en annan kvinna som också har subutex sedan länge. Hon hade fått barn för ett tag sedan. Det gick bra för henne, men hon mådde dåligt och hade ångest för urinproven. För ett tag sedan hade ett prov visat positivt på cannabis, men verifieringen av provet visade att det var fel. Man straffas när det första provet felaktigt visar positivt. När detta visar sig felaktigt kompenserar det knappast den oro och straff som inledande provet gav upphov till för den drabbade. Kvinnan jag mötte mådde ständigt dåligt av pressen från att urinproverna kan visa fel. Hon hade mardrömmar och ångest av detta. Jag känner igen mig med att ständigt vara orolig för urinprovernas statistiska felmarginal ska drabba en. För henne var det ju ännu värre, eftersom hon hela tiden riskerade att bli av med sitt barn.