Presentation på Svenska Brukarföreningens Narkotikapolitiska seminarium i Stockholm 27 februari 2008 

Jag har medverkat i en studie om brukarförningar i Norden och Nederländerna som publicerades 2006 (Anker, Asmussen, Kouvonen, Tops, 2006). I denna studie beskriver jag en brukarorganisation (MDHG) i Amsterdam som sedan 1977 har fört fram narkotikabrukarnas intressen i den lokala och nationella politiken (30 års jubileum 2007). Under hela perioden har föreningen uttryckt åsikten att grundproblemet är att vissa preparat har kriminaliserats och att en legalisering av droger som idag är illegala är en förutsättning för att komma till rätta med narkotikaproblem på såväl individ - som samhällsnivå. Trots denna uppfattning har föreningen fått pengar från bland annat staden Amsterdam. Varför, jo den vet vad som lever bland medlemmarna (de mest problematiska narkotikaanvändare), en grupp som varken polis, behandlingssystemet eller någon annan riktigt hur att hantera. Föreningens kontakter med denna grupp anses vara värdefull för de lokala politikerna som rådfrågar (och betalar) MDHG för åsikter när nya initiativ ska tas i narkotikafrågan. Utmärkande för organisationer som MDHG är att en stor del av deras medlemmar består av aktiva narkotikaanvändare som också är målgruppen. Brukarföreningar av detta slag har varit ganska ovanliga i Norden där målgruppen och medlemmar i regel består av narkotikaanvändare som befinner sig i behandlingssystemet och har blivit klienter/patienter. Ovannämnda studien fokuserar på frågan hur brukarorganisationernas utformning, organisation och chanser att överleva avgörs av kontexten, till exempel hur narkotikapolitiken är utformad.  

Svenska Brukarföreningen och den svenska narkotikapolitiken 

Förra året hotade Birgitta Rydberg (landstingsrådet i Stockholms landsting) med att dra in landstingets bidrag till SBF. Anledningen var att på SBFs hemsida fanns en länk till ENCOD där det fanns en länk till en organisation som förespråkar en legalisering av cannabis. Detta stred enligt Rydberg mot det nationella målet ”ett narkotikafritt samhälle”. En vision som har varit ledstjärna för svensk narkotikapolitik sedan slutet av 1970-talet. I ett TV program förklarade hon senare att landstinget inte heller ger bidrag till nazistiska rörelser. 

Hur kan vi förstå detta sätt att resonera?

Sverige gör anspråk på att vara ett demokratiskt samhälle och rätten till yttrandefriheten står i regeringsformen. Men tydligen finns det gränser för denna yttrandefrihet, i alla fall när en organisation är beroende av bidrag. Men låt oss gå tillbaka en 40 år i tiden för att hitta en förklaring till Rydbergs häpnadsväckande liknelse mellan SBF och rörelser typ Bevara Sverige Svensk eller Vit Makt. 

Falska profeter

Mellan jul och nyår 1968 presenterade regeringen ett tio punkts program mot narkotika. Sista punkten var inrättandet av ett Samarbetsorgan mot Narkotika men bl.a. Carl Lidbom och rikspolischefen Carl Persson. På första mötet januari 1969 bestämdes att fokusera på ”informationsproblemet”.  Hösten 1968 hade flera riksdagsledamöter utryckt oro angående innehållet av vissa TV program som handlade om narkotika och Tage Erlander bad den oberoende SVT att inte förminska riskerna med narkotika. Carl Persson gick ett steg längre och vägrade att delta i TV program om personer som hade gett uttryck för åsikten att cannabis inte var farligt deltog. SVT tog intryck av detta och inrättade en programnämnd som skulle samordna information och ge råd till producenter som ville göra program om narkotika.

Inom SBN inrättades en arbetsgrupp med uppdrag att arbeta med informationsfrågor (med en representant från SVT). Första prioritet var att utarbeta informationsmaterial (broschyr) med grundläggande fakta. Ett krav för ungdomsrörelser för att kunna få bidrag till sina upplysningsinsatser till ungdomar om narkotika var att deras information skulle bygga på broschyrens innehåll.  

Detta demonstrerar tydligt att politiker och myndigheter tidigt oroade sig för ”fel” information om narkotika och även ingrepp aktivt för att styra informationen. Varför var detta så viktigt?

Det nya sociala problemet ”Narkotika” liknades vid en epidemi vars kontroll krävde att alla goda krafter skulle samlas för att bekämpa epidemin. Och vem vill inte räknas som tillhöra de goda krafterna. Kampen mot narkotika var inte enbart en uppgift för politikerna och myndigheterna utan en sak för hela svenska folket. Opinionsformning (statlig) blev en viktig del av politiken och frontlinjen gick i människornas bostadsområden, barnens skolor och fritidsgårdar.  

Jag ska ge några fler exempel på hur makten över informationen har varit en hörnsten under den svenska narkotikapolitiken. 

En avvikande mening betraktades som ett hot mot denna nationella kamp mot narkotika. Inte bara avvikande meningar utan också symboler som ansågs vara drogglorifierande bekämpades. Ett exempel är att när Konsum i början av 1980-talet introducerade en ny produkt ”Hashed Potatoes” ledde högljudda från FMN att denna togs bort ur frysdisken. Hashed kunde uppfattas som glorifierande. 

SSU ordförande Anna Lind i Göteborg uttalade att förespråkare för en legalisering kunde betraktas som ”Djävulens advokater”. Lester Grinspoon. 

I början av 1990-talet var jag inbjuden till ett TV program ”Glashuset” som denna gång handlade om Harm Reduction”. När jag ville presentera data från andra länder som visade att i länder som hade annamit Harm Reduction (t ex metadonprogram) dödligheten hade minskat drastiskt avbröts jag av en annan deltagare som så att jag inte skulle komma dragandes med en massa statistik utan att avgörande var att alla skulle stå enade i kampen mot narkotika (kommer du ihåg det Vidar?). Efter programmet gick till nattjobbet på Avgiftningsenheten i Malmö och blev dagen efter kallat till avdelningsföreståndaren som hade fått en del upprörda samtal (varg i fårakläder, etc.). Om detta stämde kunde jag inte jobba kvar på avdelningen. Jag jobbade kvar (jag var trots allt holländare, så det var väl något kulturellt). 

Det var i början av 1990-talet men hur gick det sedan med den här föresällning om att svenska folket skulle stå enade i kampen mot narkotika?

När Björn Fries i samband med hans anställning reste riket runt för att orientera sig på sin nya uppgift som nationell samordnare besökte han även Lunds universitet och hans budskap var att det var dags igen att ”diskutera narkotikafrågan med blodsmak i munnen”. 

Så var står vi idag?

Är Rydberg en kvarleva från den goda gamla tiden då falska profeter sågs som ett hot? Eller är detta fortfarande en viktig hörnsten under den svenska narkotikapolitiken. Har SBF blivit en ”Falsk profet”?