Hinder för en god svensk narkotikapolitik

Henrik Tham 
Stockholms universitet

Anförande vid Svenska Brukarföreningens narkotikapolitiska seminarium Stockholm den 27 mars 2008 

Vilka är hindren för en god narkotikapolitik i Sverige? Frågan kan också ställas hur den politik ser ut som minskar skadorna av narkotika, där skadorna består av dels effekter av ett problematiskt narkotikabruk, dels kostnaderna för kontrollen av detta bruk.

Några hinder, som på olika sätt hänger samman, är

- beskrivningen av den svenska narkotikapolitikens framgång

- frånvaron av beskrivningen av kontrollkostnader

- investerade intressen och samförstånd i narkotikapolitiken

- narkotikans och narkotikapolitikens ideologiska och symboliska funktion. 

Beskrivningen av den svenska narkotikapolitikens framgång

Beskrivningarna av narkotikapolitikens framgång görs i Sverige utifrån mått på att någon gång ha prövat narkotika, prövat senaste månaden, hur svårt det är att få tag på narkotika och om man kommit i kontakt med narkotikaproblem. Senast görs denna beskrivning av FN:s narkotikakontor i Wien, UNODC – antagligen med sikte på nästa års ministermöte i frågan. Detta är visserligen en utländsk bedömning av svensk narkotikapolitik men gjord med benäget bistånd från Sverige. Målet är att visa den svenska politikens framgång i allmänhet och MOB:s i synnerhet. Inte oväntat visar det sig att Sverige har en bättre utveckling än andra europeiska länder.

MOB ska inte utvärderas här. Vad som kan framhållas är dock att beskrivningarna i FN-rapporten hela tiden klipps så att de stöder tesen om den framgångsrika svenska politiken. Viktigare är att de mått som används inte är särskilt relevanta. Att ha prövat etc. är inte ett problem. Det är däremot det tunga bruket som påverkar hälsa, arbete och relationer, det som kallas problematiskt bruk. Här ligger Sverige på det europeiska genomsnittet. Detta visas i rapportern, men det kommenteras inte att relationen mellan att ha prövat och att ha problematiskt bruk kanske inte är så enkel. 

Frånvaron av beskrivningen av kontrollkostnader

Att väga vinster mot kostnader kan tyckas naturligt inom politiken men gäller inte i narkotikapolitiken. Ytterligt få officiella skildringar av den svenska narkotikapolitiken tar upp dess kostnader eller negativa följder. I UNODC-rapporten tas utvecklingen av narkotikarelaterad dödlighet upp. En minskning senaste år ändrar inte bilden av en europeiskt sett hög dödlighet. Detta kan ses som ett mått på att svensk politik inte lyckats när det gäller det mest problematiska bruket men också som en form av kostnad av en politik inriktad på straff och tvångsvård.

Om denna kostnad kan vara omstridd, så kan det knappast gälla ökningen av antalet narkotikapoliser, ökningen av antalet unga lagförda för narkotikabrott, ökningen av antalet fängelsedomar för narkotikabrott eller ökningen av antalet narkotikabrukare i fängelse. Ökningen av antalet människor i fängelse i Sverige med en tredjedel sedan 2000 bestäms främst av domar för narkotikabrott. Dessa kostnader tas alls inte upp i Wien-rapporten eller från svenskt officiellt håll. 

Investerade intressen i narkotikapolitiken

Den stora satsningen i Sverige under mer än ett kvartssekel på åtgärder mot narkotika skapar starka intressen i frågan. Det gäller personer och organisationer som gjort karriär på narkotikafrågan, det gäller vård- och behandlingsinrättningar, det gäller polisen som kunnat expandera med hänvisning till hotet från narkotikan, det gäller politiker som bundit upp sig för ett narkotikafritt Sverige. Bindningarna är av ekonomisk, ideologisk och organisatorisk art. En del bra arbete har absolut utförts här, men en omorientering kan bli smärtsam – ekonomiskt, ideologiskt och organisatoriskt.

Sverige har också investerade intressen internationellt, då man försökt sälja den svenska modellen till andra länder. Här får man också stöd av just organisationer som tilltalas av modellens blandning av vård, kontroll och information. Det repressiva döljs, och vård och information ger byråkratier möjlighet att expandera. En prognos för nästa års ministermöte i Wien är att den svenska narkotikapolitiken kommer att föras fram som det goda exemplet. 

Narkotikans och narkotikapolitikens ideologiska och symboliska funktion

När det råder totalt samförstånd i en politisk fråga – och särskilt när den innehåller föreställningar om något ont som ska bekämpas – ska man dra öronen åt sig. Den totala uppslutningen bakom parollen ”ett narkotikafritt samhälle” stänger möjligheterna till debatt, ifrågasättande och alternativ.

Narkotikafrågan får i ett sådant politiskt klimat också tjäna andra syften än narkotikapolitiska. Den blir en samlande symbol för det som enar Sverige i en annars krackelerande samhällsgemenskap. Uttrycket ”den svenska modellen”, som tidigare betecknade en aktiv arbetsmarknadspolitik och generösa socialförsäkringar, står idag för den svenska narkotikapolitiken. Och narkotikan blir i den politiska retoriken alltmer ett hot mot demokratin. 

Med sådana hinder blir det naturligtvis svårt att 
- avkriminalisera bruket av narkotika 
- återinföra ett utrymme för åtalsunderlåtelse för innehav för eget bruk 
- halvera fängelsestraffen 
- få kommunerna att genomföra sprutbytesprogram 
- och att ens kunna diskutera sprutrum och legalförskrivning av heroin.