try another color:
try another fontsize: 60% 70% 80% 90%

Brukarenkäten och fundering kring en vårdparadox

louises bild
Av louise (forskningsansvarig hos SBF) den 18 maj 2011 16:08 | 0 kommentarer

Lite tankar medan en rapport produceras.  

Ett resultat av brukarenkäten är att många berättar om att de har det svårt att sköta en sysselsättning, ett jobb, och samtidigt leva upp till en del klinikers krav. Ett positivt pissprov kan betyda att hela den normalisering man kämpat för går om intet. 

Frågan som bör ställas med ledning av enkätsvaren är huruvida det är klinikers regelverk och olika åtgärder som inverkar negativt istället för stöttande. Om det är fallet att kliniker hindrar brukare att kunna gå vidare från ”patienttillvaron” till en mer självständig tillvaro pekar det på orimliga krav som inte är anpassade efter individernas behov och mål, vilket utgör vad vi nog måste kalla en "vårdparadox".  

Med en vårdparadox menas i detta sammanhang att den medicinska behandlingen inte bara räddar liv och lindrar lidande, utan syftar till att normalisera en patients liv; men om regler och åtgärder i behandlingen snarast motverkar normalisering uppstår en paradox.

Som Peter sa i den intervju vi gjorde i förrgår:

”Tidigare när jag var yngre arbetade jag samtidigt som jag gick på metta. Det gick väl ganska bra tills lagret där jag jobbade flyttade till en annan stad. Jag fick återfall, fick avsluta behandlingen. Kanske var jag för ung då, för motivationen var väl inte så hög, och så. Men nu när jag är motiverad har jag varken jobb eller en behandling som funkar.”  – Peter, 41 år

Hur ska man begripa detta? Är det en ofömåga att behandla människor som individer och ett utslag av att tänka på brukare som ett knippe problem = knarkare = kollektiv?

Dela

Kontakt: louise.persson@svenskabrukarforeningen.se
Text uppdaterad: 2011-05-18 16:08

Prenumerera på innehåll