I en nyhetsartikel i IGOT/NTO:s tidning Accent intervjuas bloggaren Magnus Callmyr om planer på en ny organisation där syftet är att driva opinion och ”förbättra situationen för de som är på väg in i, är mitt i, på väg ur, eller har kommit ut ur ett missbruk”. Något som påstås inte existera, vilket ju därför kan tyckas vara ett bra och viktigt initiativ.

Problemet är att sedan 2002 finns Svenska Brukarföreningen [Swedish Drug Users Union] för och av brukare, med devisen ”Inget om oss utan oss”, vilket syftar till att möjliggöra att brukares röster blir hörda, en organisation som kräver brukarinflytande över alla frågor som rör och påverkar. För SBF innebär brukarinflytande att reellt påverka, inte bara passivt medverka och legitimera sakers tillstånd. För detta krävs att stigman och negativa attityder motarbetas. 

Till organisationen finns vänföreningen SBF Vänner som organiserar icke-brukare till stöd för detta arbete och med den uttalade önskan att brukares erfarenheter och kunskap bör tas tillvara och respekteras på samma sätt som experter respekteras.

Vi vet förstås inte med säkerhet hur Callmyr och hans vänner resonerar, däremot finns anledning att tänka sig möjligheten att SBF inte riktigt faller på läppen då de inkluderar alla brukare vare sig de ser drogfrihet som det viktigaste målet för dem eller inte. För en del brukare är det så, för andra inte, men alla bör höras.

Det är inte SBF:s uppgift att formulera sådana mål och behov, utan tvärtom stärka brukare att själva ge röst åt sina unika behov, erfarenheter och egna mål. SBF:s verksamhet är, enkelt uttryckt på svengelska, en organisation som arbetar utifrån ett brukarperspektiv ”bottom-up” och för att medlemmarna ska organisera sig och ges verktyg för ”empowerment”.

För SBF:s medlemmar – och SBF:s uppgift - är det därför viktigt med ett opinionsarbete som tar sikte på att förändra attityder och skapa en bred förståelse där det är självklart att även de som använder illegala droger har rättigheter och behov av stöd.

Vad Callmyr och hans vänner alltså tycks vilja skapa är en organisation som har en idé om drogfrihet som mål. Det blir tydligare när man läser mer på dennes blogg kring så kallade ”recovery marches” (abstinensrörelse) som han själv skulle vilja se i Sverige:

”Den syftar till att ge ansikten som röster åt alla som befinner sig på vägen bort från missbruk och beroende. Men den handlar också om att lyfta fram fördelarna för samhället med effektiv och fungerande behandling mot missbruk och beroende. Den vill sprida ett positivt budskap om att preventionsåtgärder fungerar samt att det går att bryta ett beroende.”

SBF arbetar och påverkar lokalt, nationellt och internationellt – i såväl brukarråd som i samarbeten med forskare och olika myndigheter och genom eget opinionsarbete - och är medgrundare till bland annat INPUD (International Network for People who Uses Drugs) och deltar i flertalet internationella organisationer och organ som arbetar med skademinimering, empowerment och rättigheter för brukare.

SBF är en unik organisation med nio års erfarenhet och massvis med samlad kunskap om läget bland deras medlemskollektiv. Vad dem vet kan inte fås genom att från utsidan studera deras situation. Man måste ha upplevt det själv.

Lösningen på Sveriges problem med narkotikan och fyrkantiga sätt att hantera brukare handlar framför allt att börja lyssna på brukarna när de nu också organiserar sig – och helt utan förutfattade meningar, för att sedan agera kraftfullt för att släppa fram dem det verkligen handlar om till förhandlingsbordet.

Förvisso, låt tusen blommor blomma, men ytterligare en organisation som istället för att låta brukare få röst och formulera sina behov och mål lägger fram idéer om drogfrihet är att inte ta dem på allvar. Brukare behöver skydda sig mot lidande och risker som kan undvikas – och när de väl vill ha hjälp krävs respekt och värdigt bemötande. Detta innebär många olika saker, som sprutbyten, alternativa vårdformer, sedan om det handlar om substitutionsbehandling, heroinprogram, terapi eller 12-steg är inte det väsentliga, utan att människor måste kunna få utrymme att pröva just det som passar just dem.

Det finns mycket att göra. Det effektivaste och etiskt rätta är att stödja de människor som på egen hand har både startat och driver en brukarbaserad organisation för att bli hörda och kunna påverka. 

Exempelvis torde det inte vara så svårt att uppmärksamma en så enkel sak som att Brukarföreningarna i Stockholm, Umeå, Göteborg, och Lund hade manifestationer den 21 juli för att minnas sina kamrater. Tystnad och osynliggörande är faktiskt just det som är den tyngsta biten i arbetet, det är något mycket trist över detta att Callmyr inte ens kan ge SBF och deras internationella partners sådan credit (se även Stålenkrantz kommentar tidigare idag). Vi häpnades när vi såg detta och vad det i sammanhanget betyder.

Ja, det behövs sannerligen tusen blommor som blommar för det existerar inte en modell som passar och fungerar för alla, men ytterligare röster som underminerar och osynliggör brukares röst? Varför?

Välkommen att engagera dig vare sig du är fd eller aktiv brukare, eller om du är icke-brukare! Tillsammans kan vi åstadkomma en hel del.

 ***

För SBF Vänner

Beppe Gudheimsson, ordförande

Louise Persson, ledamot

Magnus Brahn, ledamot