Man kan drivas till vansinne av att allt sker för sakta, att det händer för lite, att man blir nertryckt till medelmåttans nivå, där man inte hör hemma. Att göra saker 'i sin egen takt' är i vanliga kretsar endast långsamma och mediokra förunnat, medan vi, systematiskt lagda snabbfixare, tvingas rätta sig efter dem. Inte minst i skolor. Sådant framkallar negativt stress som, om det varar länge, kan förvandlas till en djup depression med alla dess följder. Har du aldrig tänkt på att många missbrukare faktiskt är högintelligenta och begåvade människor? Har du aldrig undrat varför? Själv jobbar jag för närvarande ideellt med att lyfta fram dessa frågor och försöka få till stånd preventiva metoder - särskeman för begåvade elever med bokstavs-diagnoser och prestationsinriktade arbetstillfällen (inte mingelbaserade) bl.a. Det måste ske en ändring som tillåter även dom arbetsamma och intelligenta som saknar social kompetens att synas, samt dom kvicka att utvecklas till max. Tänk så många fler spetskompetenta vi skulle kunna ha i landet istället av växande missbrukarkrets! Din son kanske skulle inte bara levt, utan varit en respekterad man idag...

Sonens skola är väldigt bra, flera elever har redan fått specialskeman uträttade. Väntar med spänning på sonens resultat, vill se om det funkar. Maybe I'm a dreamer? :)

Autism är ju mer eller mindre. Drag av autism ter sig mer normalt än vad vi menar med normalt, anser jag, om man ser till kreativitet, att man vill göra något som verkligen intresserar en. Det är väl det jag syftar till när vår livsstil ”kväver” vissa människor. Vi är skapande varelser och unika var och en på sitt sätt. Se på barnen, men tyvärr kryper vuxenvärldens värderingar allt längre ner i åldrarna. Barn blir som små vuxna som på 1700-1800-talet. Hörde ett inslag i radion om elever i skolan. Att vara ”rätt” blir helt livsavgörande. Och ändå är det rätt ytliga saker det handlar om, mobiler, kläder..

Ett telefonsamtal från en orolig mor fick mig att fundera på förebyggande insatser. Ser jag tillbaka kan jag urskilja flera vägskäl och tänkt att om ”det och det” inte hände, om jag gjort si eller så. Tycker mig ha fått många svar som gäller mig och min son. Men det gäller vår historia. Tror det är så individuellt, vad som får en ung person att börja med droger. Helt klart är miljön avgörande, även om man har det i generna. Vilka normer som gäller i kamratkretsen. Det kommer en tid då föräldrar inte längre har så mycket att säga till om. ”Polarnas” omdömen blir viktigare. Men jag är lite förvånad över att alkohol och droger är så utbrett och förekommer även bland s k skötsamma ungdomar, bland de som klarar skolan väl. Det prövas och testas. Det behöver inte betyda att man saboterar allt för sig, alla fastnar inte i ett missbruk. Men en del.

”Hur kan man känna sig "utanför" samtidigt som man är älskad och omåttligt populär överstiger mitt förstånd...” Ja, livet har många obesvarade gåtor. Det verkar finnas ett utrymme inom oss människor som är tomt. Kanske är det något andra människor inte kan fylla. Även om saknaden efter en avliden pappa är stor, så finns en längtan och ett sökande hos unga. Jag har också på nära håll sett denna förståelse som finns mellan en far och en son. Inte konstigt egentligen. Jag upplever en andlig utarmning i samhället..missunnsamhet, avundsjuka, girighet är ju symtomen bl a. Att sticka ut och gå emot strömmen är inte populärt. Det skulle behövas en skola som lär ut hyfs på ett lite högra plan, som att glädjas åt andras framgångar. Leva och låta leva. Det finns också en annan typ av missunnsamhet som jag och många anhöriga känner av, men då inte för att vi lyckats utan för att vi ”misslyckats”, som en kommentator påpekade.

Tack Sandra! Ja, när ska man förstå att den narkotikapolitik som förs nu underhåller "narkotikaproblemet". Av kommentarerna under min artikel och attityder i samhället att döma, så blir jag ofta missförstådd och det pga att människor har så förutfattade meningar och fördomar.  "Drogliberal" är väl närmast ett skällsord i sammanhanget. Tyvärr stirrar sig en del människor blinda på drogernas skadeverkningar utan urskillning. Vore inte vården så njugg och begränsad skulle fler få möjlighet till ett bättre liv, som du och alla andra som det går bra för. Det är så positivt att läsa när det dyker upp anonyma skribenter på hemsidan som beskriver hur de skapat sig ett bra liv och t o m slutat med sin substitution. Verkar som att de lyckats mycket för att de inte av omgivningen varit kända för att vara "missbrukare". De har fått tagit det i sin takt.

Att så många inom behandling lever med kniven på strupen sas är också ett anhörigproblem. Rädslan att förlora sin substitution gör att man tiger om det man är missnöjd med eller blir utskriven för att man inte anpassat sig.

Agneta jag känner med dig och vill säga att det är anhöriga som Dej som gör skillnad då du är en av dem som träder fram och berättar hur det faktiskt fungerar.Att du delar med dej av dina livserfarenheter och ditt arbete mot det förtryck som är i samhället  tror jag kommer åstadkomma till förändring en dag då fler och fler kommer våga träda fram och tillslut måste hela samhället med dess politiker lyssna och agera.

Jag undrar också hur länge  narkotikapolitiken som är nu ska få fortgå  där människor drivs till döden i sjukvården och av rättsväsendet istället för att de försöker rädda liv. Hurt länge ska de blunda och hålla för öronen för att slippa lyssna på oss som left det livet och delar med oss av vår kunskap? När ska deras illusion om det drogfria samhället slås i spillror?.

 Önskar att barnets pappa vore här och hjälpte till med fostran. Han skulle säkert fått bukt med eländet, dels för att dom är så lika, och dels för att fadern ägde en genuin förmåga att få folk dit han vill. Själv känner jag mig mer som en fladdrande vante och hoppas innerligt att vi slipper droger. När skolkamrater sniffade gas bakom hörnet gick min lille in på lektion istället. Chocken var tydligen så våldsam att den fick honom arbeta föredömligt hela den dagen. Lärarna i sin tur förstod att något är fel, gick ut och fick tag på sniffare, vilket resulterade i LVU för den ene. Sådana händelser gör mig skraj.

Autistiska drag är ärvtliga. Har man det själv är det lättare att förstå andra med liknande problematik. I likhet med sonen kunde jag läsa-skriva-räkna långt innan jag började skolan och har alltid haft lätt för det mesta. Idag kan jag uttrycka mig behjälpligt på sex språk, spela flera musikinstrument, har varit med och restaurerat en 1500-tals hotell, utför själv mina byggnadsarbeten, målar mina tavlor, odlar mina växter, syr mina festblåsor, har lätt för tekniska prylar, osv. Lätt för det mesta kan göra livet svårt, folk omkring oss är föga förstående för sådana fenomen, inte förlåtande heller, man får tampas med avund och missunnsamhet hela livet - allt har sitt pris...

Avlidne mannen hade också lätt för det mesta, men trots att han var väldigt omtyckt kände han sig ensam i folkmängden. Sista är något som sonen verkar ha ärvt och som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Hur kan man känna sig "utanför" samtidigt som man är älskad och omåttligt populär överstiger mitt förstånd...

Det är bristen. Att läkare behandlar på löpande band. Alla får samma behandling oavsett behov. Personligen tror jag mycket på kosten och Omega3 som  har stor betydelse när man växer.

Din son har en stor fördel som har dig som är  insatt i vad som gäller när man har ADHD/ADD-problem. Skolan är ju så viktig, det finns många som precis som din son varit uttråkade men som hittat en plats i livet när de funnit något som  intresserat dem. Kan tänka mig du har fullt sjå med att se till han gör det han ska. Inte alla som känner skolan som ett misslyckande börjar med droger. Utbildning är i alla fall en säkerhet i dagens samhälle.

 Läkarna skriver ut psykofarmaka och opiater på löpande band utan någon som helst uppföljning. När sonen fick diagnosen ADD (inte hyperaktiv) fick jag pokstavligen göra klart för läkarna att amfetamin-släktet är i detta fall helt uteslutet. Du skulle sett miner på dom när jag sa att det endast skiljer en molekyl mellan amfetamin och Concerta... Vi kör på MorEpa Omega3 koncentrat istället.

Turligen nog är min pojke fortfarande så ung att han är tvungen att följa mina regler, vara hemma eller ringa innan kl 22. Jag är fortfarande den som bestämmer och vi har inga större problem med den biten. Värre är det med annat: han finner skolan föga inspirerande för att den är för simpel, allt är för lätt och därmed tråkigt till förbannelse. Det är ett jättebekymmer, är tvungen att jaga grabben med blåslampan varje dag, lärarna bedömer honom som mycket begåvad dock inte tillräkligt närvarande... Att vara förbannad hjälper inte, det har jag redan försökt. Skolan hjälper så gott den kan, dom gör verkligen skillnad och jag är mycket tacksam för lärarnas engagemang.

Läste nånstans att man väljer själv sina livsbanor. Med syfte dessutom. Undrar hur jag resonerade när jag valde mitt liv???!! Måste varit sinnesförvirrad... :)

Känslan hos en mor när ens barn ägnar sig åt dödsföraktande aktiviteter är nog densamma, vare sig det är något som andra hyllar, beundrar eller föraktar. Jag fick känslan av att jag visste hur en mor kände sig då en son gav sig ut i krig. Tänkte då på både första, andra och de krig som pågår nu i världen. Kommer han tillbaka levande? Livet på ”plattan” är sådant att man inte vet. Oron och ångesten var en ständig följeslagare. Det jag främst minns från de åren var att jag jagade sömn, egen sömn så att jag skulle kunna sköta mitt arbete. Utomstående har säkert värderingar kring detta, men känslan och rädslan är densamma.

Tror också man säger mer om sin sanning som anonym. Jag gick ju ut redan i Johan Kakkos bok och berättade om vår kamp, så jag är väl mer eller mindre en ”officiell person”. Min livssituation idag är sådan att det inte alls stör mig. Det finns attityder i samhället man bara tar sig för pannan åt, men bra de kommer till ytan. De finns ju där i alla fall och styr våra beteenden.

Mediokert och ett andligt u-land.  Ett riktigt ”expertland”, men tyvärr utan kärlek och omtanke till de människor med behov av extra insatser. Människor skulle inte behöva så mycket hjälp om man inte komplicerade allt så mycket som man faktiskt har gjort. Det gäller i synnerhet missbruksvården. Nu har man byggt upp en hel industri kring den som missbrukar.

 Spänningsök går hand i hand med hyperkoncentration. Lillen här har en egen kanal på YouTube, med suckande fans och annat som hör till. Tänk att se sitt barn svävandes upp-och-ner på raka armar på en snäv räcke med bara himlen som bakgrund, eller se honom flgandes bakåt-volt från ett hustak till nästa... Fruktansvärt! Dock inget jag kan göra något åt ty sådant är ärvtligt, en del söker adrenalinkickar mer än andra. Allt är dock bättre än droger, tycker jag.

ADHD tillhör autismspektrumet och är en av dess högfungerande former. Dit hör även Aspergers (hög IQ, bristfällig social förmåga) och ADD (Attention Deficit Disorder). Samtliga har gemensamt att man kan hyperkoncentrera vid behov, vilket normalstörda människor inte är kapabla till. Samtliga har även gemensamt att fullkomligt kunna strunta i saker dom inte är intresserade av, kan inte uppbåda någon koncentration alls då. Tänk så frustrerande det kan bli att leva med sådana drag i en ganska medioker genomsnitts samhälle... En del utvecklar drogberoende eller farliga särintressen för att släppa på ventilen, för att orka med alla "lagom tröga" som kräver så mycke utrymme och uppmärksamhet. Sorgligt.

Jag lever två olika liv - ute är jag en, hemma helt annan. Det hjälper att ha livet i balans om ingen vet något om en. Är av naturen en lugn och fredlig människa utan oratoriska dygder, vilket gör att jag helst vill slippa all polemik kring mitt leverne - en del uppleverser ska förbli enbart mina, jag tänker inte tillåta någon annan att "klampa in i mitt glashus och skita i dess hörn". Därför välkomnar jag alla möjligheter till anonym konversation - man får perspektiv utan att bli sårad.

Extremsport ja. Min son boxades och sprang när han hade bättre perioder. Ser jag tillbaka var han mycket "grabbig", även som liten. Jag är ju motsatsen, varit helt nöjd med att sitta på kontor. Risker och äventyr har inte varit min melodi. Läste nyligen en roman där bergsbestigare var huvudpersoner, vissa söker sig till risker och tänjer sina gränser till det yttersta. Själv tycker jag det är en bristvara hos mig. Att ha perfekt kontroll på kroppen är inte illa. 

Det talas mycket om ADHD idag, min son skulle säkert haft diagnosen om han utretts. Hur det är med den saken vet jag inte men tror vår västerländska kultur "kväver" vissa människor. Ser jag tillbaka kunde jag inte tillfredsställa min sons behov av aktiviteter.

Jag stänger ofta dörren och låter andras åsikter rinna av mig. De två år jag isolerade mig gjorde mig gott på så sätt att jag orkar vara ensam.  Även om de som spyr ut sitt förakt över missbrukare  inte  hotar mitt liv blir jag illa berörd. Idag kan inte andras åsikter skada mig personligen, men brukarna är i högsta grad påverkade av man inte vill lyssna på varken forskare eller på dem själva. Lyssnade på en intervjuv med Beatrice Ask igår. Fick som vanligt "jobba" mig tillbaka till min egen balans igen. Klart jag blir upprörd när man inte vill ta till sig vad forskare kommer fram till. En bok nämndes som jag inte läst, men som verkar komma till samma slutsats som Ted Goldberg. Den restriktiva narkotikapolitiken ska fortsätta, enligt Ask. Det är ett "krig" som trappas upp.

 Jag läste böcker efteråt. Försökta förstå det som hände. Blev föga klokare. Din artikel dämde dock upp många känslor, kände igen mig i den. Vill härmed uttrycka min sympati och berätta hur väl jag förstår dig.Vet inte om jag ens skulle klarat av ett sådant helvete som du fått gå igenom, att mista sitt barn på detta sättet...

Min son missbrukar inte droger, istället har han valt extrem-sport. Enligt läraren har han utvecklat 'en kroppskontroll som inte är av denna världen', men jag är varje dag rädd för att mista honom. Han är förpliktigad att ringa hem varje kväll senast kl 22, så jag vet att han lever. Hoppas det blir något vettigt av grabben.

Beträffande andras åsikter, så har jag valt att strunta i sådant - man förstår inte sig på mänskligt lidande innan man själv hamnar där. Dessa människor, med vissa undantag, har inget fel på empatiska förmågor, dom förstår helt enkelt inte bättre, har inte varit där (än). Jag har valt att inte släppa folk inpå livet, det är enklare så.

Jag läste allt jag kom över som handlade om missbruk. Satte mitt hopp alltid någonstans. men glömde att det som passar en människa, inte gäller alla. Vi är ju olika personligheter trots beroenden. Jag hade många djupa samtal med min son sista åren, under den yta omvärlden såg hade han många tankar om livet. Därför blir jag så trött på alla som har en ensidig bild av "knarkaren" (kommentarerna i artikeln visar ju svart på vitt sas) Därför tycker jag narkotikadebatten är så ensidig idag.

Min sons manliga förebild var morfar, som avled när han var 11 år, likheterna var slående - på gott och ont. Båda hade ett stort hjärta, men den destruktiva sidan fanns också. Det finns säkert både och hos oss alla men ibland blir  höjderna och de djupa dalarna så påtagliga.

 Har också läst K.Janouch 'Anhörig' och även Lotta Thells självbiografiska böcker - deprimerande lektyr.

Har själv en son som både förstår mig och inte. Han är väldigt lik fadern fast i nykter upplaga, och jag försöker hantera honom varsamt, inte krama sönder i min rädsla. Det är svårt, jag är en smyg-hispig förälder. Sonen har inte så många minnen av fadern, han var rätt liten på den tiden, men dom är skrämmande lika varann.

Jo, jag känner igen det där med "parallella verkligheter". Jag ska ta kontakt med Magnus och höra hur långt han hunnit med forumet så vi kan fortsätta dela med oss av de erfarenheter vi inte kan tala med andra om.

I mitt fall gällde det min son. Jag läste Katerina Janouch bok Anhörig när den kom ut. Det var ju ett lite annat perspektiv. Kärleken fanns där. Min son hade också en stor kärlek i livet, vi har fortfarande lite kontakt men jag har inte velat dra in henne i min sorg. Hon ska ju leva vidare och är fortfarande ung. Jag har också funderat på det du skrev om vissa bara älskar en gång.

 Till Annika

Det är inte alltid man är kapabel att välja ett 'lämpligt' sätt att sörja. Jag som älskade tillställningar, skulle aldrig tidigare trott att mitt liv skulle få en sådan kovändning. Ofta vet vi inte ens vilka vi själva egentligen är innan det smäller.

Även min anhörig valde att dö ensam och även vi skildes med breda leenden och löften om att träffas senare på kvällen. Han var helt 'grön', vi skulle äta middag. Han var min bästa vän och en otroligt snabbtänkt och intelligent person vems kloka råd, klarsynta bedömningar och roliga kommentarer jag saknar som ingenting annat - när det gällde att bedöma människor man träffat i några minuter hade han till 99,9% rätt, medan jag var till samma %-antal överoptimistisk. Och han var charmig, alla älskade honom, ingen förstod hur en sådan person kunde vara missbrukare... Idag vet vi bättre, missbruk har inget med intelligensen eller kapaciteten att göra.

Sluten forum med möjligheten att förbli anonym är en utmärkt idee, vi är förmodligen väldigt många som vill vara med på just sådana villkor. Många av oss har parallela verkligheter att skydda - arbete, barn, osv. - dock ingen att prata med om kära anhöriga som genom sin tillvaro eller utträde ur detsamma påverkar våra liv.

Till Anonym!

Det du förmedlar till mig är känslor jag tror vi alla gått igenom, åtminstone jag. Du tar upp ngt jag tror är väldigt angeläget för de som förlorat ngn. Min son fick dö i en säng på ett hotell, inte i en kvart, vi skildes med en kram. Jag har ofta tänkt att "det kunde vara värre". T ex om han avlidit efter något av våra gräl, då man i sin vanmakt och  förtvivlan säger sådant man inte önskar man sagt.

Jag har mest kontakt med de som har sina kvar, men har tänkt på de vars barn avlidit. Hur går de vidare? Vi hanterar säkert detta på olika sätt.

Anhörigföreningen är nystartad sedan oktober, min förhoppning är att de som inte känt något stöd annanstans ska hitta det här.  Forumet är som Magnus skrev under uppbyggnad. Hitintills har jag mest haft kontakter via mail och telefon, men förstått behovet av ett låst forum, där man kan vara anonym är stort.

Jag är övertygad om att de som gått vidare till, åtminstone vad jag tror, en bättre värld inte vill vi ska sörja i all oändlighet, eller gå under av skuldkänslor, vrede eller vanmakt.

 Tack, Magnus!

Hoppas den mail-adress jag angivit duger till att sätta upp mig på listan, kikar in regelbundet där.

 Skammen för den avlidne finns inte, har aldrig funnits, dock skäms jag för mina egna trötthetsbaserade attituder och hårda ord. "Är du tvungen att punda, så gör det åtminstone ordentligt, så jag slipper att ständigt leta efter dig och undra hur det är med dig, för jag fixar inte det längre...", osv. Gud, så sliten och apatisk jag var på den tiden, en levande död... Idag liknar jag mer en morern vålnad i fritt fall.

Omgivningens medkänsla har aldrig haft någon betydelse, det har genom åren varit snarare en störande inslag. Känslan att andra snarare har vältrat sig i skadeglädjen har varit kusligare än ensamhet, folk var för det mesta nyfikna över sprickor och revor i stolta fasaden, inget annat. Jag hatar inte människor, men jag vill inte heller blotta mig för dem. Ensamheten är självvald. Saknaden är överväldigande, det går inte en dag utan sådant.

Man förstår visst aldrig vad en människa betyder för en själv innan det blir hopplöst för sent? 

Hej, jag heter Magnus och jobbar som webmaster på SBF.

För tillfället håller vi på att bygga om här på sidan så forumet är rätt så inaktivt just nu,

Men det finns en stängd anhörig-lista som SBF organiserar med människor med samma bakgrund som dig själv.

Om du vill kan jag sätta upp dig där. Allt som behövs är en e-postadress och du kan vara väldigt anonym. Skicka ett mail till magnus@svenskabrukarforeningen.se så fixar jag det.

/Magnus

Till Anonym!

Jag ska höra med webbansvarig, men du kan skriva anonymt som du gjort.

Din sorg verkar bedövande. Jag isolerade mig också efter min sons död, men vardagen fungerar. Även om livet tog en helt ny vändning. Jag har fått distans men klart jag gråter när något påminner mig om hur det var. Vet inte om det är barn eller man du förlorat. Vi får ju inte samma medlidande som andra får, vi som haft  någon som avlidit pga narkotika. Det gör sorgen dubbel, om den nu kan bli det. Man stannar kvar i sin bubbla med sin smärta.

Ring mig gärna 072 207 13 38 eller fortsätt skriv så kanske svaren kommer. Skam och  skuld är något ofta andra pådyvlar oss och som vi snällt låter andra göra. Anhöriga har varit en tyst grupp mycket pga av det.

Hälsningar

 Min anonymitet är närmast det absoluta, den är föga beroende av släbbiga kommentarer - inget namn-och-bild-konto någonstans, inte ens på Facebook, och eremitliknande leverne. Skulle mer än gärna läsa anhörigforumet, men vill inte utlämna min identitet. Är det möjligt att kunna läsa det anonymt? Jag kanske skulle finna svaren på mina obesvarade frågor där eller på brukarforumet... Livet är fortfarande jättesvårt trots många år som gått - vissa älskar nog bara en gång i livet.

Man säger om första året efter döden är sorgeår, men jag var bara tom, kunde varken tänka eller känna, eller gråta. Livet tedde sig som i bubblan, helt avskärmad från omgivningen. Känslosmällen kom året därpå och var bedövande, den tog nästan kål på mig och fick mig slutligen att gå undr jorden.

Jag är anonym av personliga, dels känslomässiga skäl, skuldkänslor bl.a.

Tack för att du delade av din sorg Jag vet det finns många med samma erfarenhet som vi fått. Den vanmakt vi känt delar vi. Jag älskade också min son som jag idag förstått hade ADHD.  Jag kände också på mig när han givit upp. Jag kunde inget göra, det var så djupa insikter hos honom, han orkade inte längre. Han tog inte sitt liv men lämnade Sverige, och kom tillbaka i en kista.

Jag förstår så väl man vill vara anonym med tanke på de kommentarer jag fick under min artikel av vilka flera blev censurerade. Jag önskar människor kunde bli lite mer nyanserade i sina omdömen.

 Hej Agneta.

Ska inte gå närmare in på vem jag är, vill vara anonym för övriga familjens skull, dock vill jag berätta min historia som liknar mycket den du beskrev i din artikel. Historian handlar om en nära anhörig som jag älskade och som slutligen valde att dö.

Som barn var pojken duktig på all idrott, vi har fortfarande kvar en banankartong fylld med medaljer, pokaler och andra utmärkelser. Vid 14-års ålder fick han diagnosen ADHD (Aspergers och ADD diagnoser fanns inte då, så många fick ADHD utan att egentligen ha det) och medicinen som knappt skilde sig från amfetamin. Det blev början till ett långt och plågsamt missbrukarliv.

ADHD-piller fick snart sällskap av andra piller, sedan kom amfetamin, sedan bensodiazepiner (Stesolid blev huvuddrog), slutligen heroin. Under åtta års tid kämpade vi för att få hjälp mot beroendet samtidigt som vi fick bekämpa otaliga angrepp och trakasserier från svenska myndigheter - livet var katastrofalt, man visste aldrig vad som kunde komma, vi levde på minfältet varje dag...

Vid 34 bedömdes mannen som "hopplös fall" och fick därmed ingen hjälp. Hans egna försök att få slut på elandet resulterade i epileptiska anfall med blod som forslade ur halsen, det sog ut som oral blod-fontän. Inte ens då fick han någon hjälp, ingen brydde sig om att en missbrukare behöver hjälp i samma stund som beslutet mognat, inte långt innan eller långt efter.Senare fick vi höra att sådana försök är omöjliga och direkt livsfarliga, vilket han säkerligen visste men struntade fullkomligt i - så trött var han.

Vid 35 fick han entligen nog. Det syntes tydligt hur han genomgick beslutsfasen, följde oss med sorgsen eftertänksam, resignerad blick... Sedan, efter tre långa veckor, var det över - han köpte Stesolid och Metadon från sina ödesfränder och satte i sig hela coctailen. 

Den natten satt jag på altanen, helt påklädd och väntade. Jag visste, kände på mig att det var slut. Man känner sådant när man älskar en. Jag hade rätt. Det var värsta natten i mitt liv.

Under nästkommande åren förvandlades jag i snabb takt från absolutist till alkoholist, höll på att gå under av sorg och skuld. Idag är jag återigen nyckter, dock med bestående men och tänker likadant som du:

Min anhörig skulle kunnat räddas med en annan narkotikapolitik.

Mvh.

Efterlevande som fortfarande sörjer