Senaste nytt från Svenska narkotikapolisföreningens egna lilla föreningstidning är alltid lika brallande spännande, man vet aldrig vad man skulle behöva bemöta och tillbakavisa. Det är inte som ett Kinderägg med tre överraskningar i ett, utan mer staplade floskler, halvlögner och friserade sannningar, och därefter inpackade i krigsövertygelser och med idelogiska trossatser som vackert och krulligt presentsnöre. 

Vi vet aldrig om vi ska skratta eller gråta, för vi vet ju att denna attityd och alla dessa felaktigheter drabbar våra kamrater och att det är blodigt allvar. Speciellt allvarligt är det att föreningen dryper av en attityd som verkar tyda på något slags DEA-wannabekomplex*. 

Låt oss därför påbörja en liten återkommande serie om vad de skriver och vad det för felaktigheter som florerar bland den svenska narkotikapolisen. Vi startar med senaste numret som har prevention som tema, den första artikeln vi bemöter är betitlad "Preventiv samverkan mot Subutex på Plattan" (sid 10-11).

Narkotikapolisföreningen skriver (och vi fetar det problematiska stycket):

1966 startade ett av de första metadonprogrammen i Sverige. Sedan dess diskuteras det fortfarande huruvida det är rätt att behandla narkotikamissbrukare med narkotikaklassade läkemedel. Många poliser har av tradition förhållit sig skeptiska till läkemedels/narkotikabaserade behandlingar av missbrukare. Anledningen till detta är främst två orsaker. Den missbrukare som behandlas med läkemedel fortsätter ofta med sitt missbruksbeteende. Risken för läckage av läkemedel från den legala till den illegala marknaden är påtaglig.

För det första är det problematiskt med poliser som hyser politiska åsikter om den verksamhet de arbetar med. De kan förstås agera visselpipa när något är på tok och de kan också sakligt beskriva den verklighet de har att förhålla sig till och de kan därför kritisera lagar som inte fungerar eller visa vad som fungerar, de kan till och med föreslå bättre och effektivare sätt att arbeta, och så vidare. Självklart får de engagera sig på olika vis som privatpersoner och som yrkesmänniskor fackligt.

Men de bör inte försöka trumma in ideologiska föreställningar, och i synnerhet bör de vara försiktiga i att lufta dem i offentliga rum. Problemet är när gränsen till objektiviteten riskerar att tunnas ut. 

Polisens absolut viktigaste uppgift är att vara objektiv och behandla alla människor lika och med lika respekt. Det är därför inte ansett som speciellt professionellt att poliser kallar folk hånfullt för "blattar" , något de allra flesta människor förstår inte är att förhålla sig objektivt eller behandla människor med tillbörlig respekt. När det kommer  till narkotikapolitik och drogbrukare så verkar alla spärrar släppa och få reagerar. 

Det är inte heller speciellt lämpligt att de som har att tillse att lag och ordning efterlevs på ett objektivt sätt stöttas och samarbetar med privata tankesmedjor/organisationer som har en viss ideologisk agenda. SNPF samarbetar med Svenska Carnegie Institutet. Ett institutet som också delar varje år ut pengar till någon polis som gör något bra i deras tycke eller ska kunna göra, som kanske att resa till Texas och beundra och fotografera vapen och revolvrar. 

Det är lite av samma art som att upptäcka att gränspolisen skulle visa sig samarbeta med Sverigedemokraterna. Varför reagerar ingen på detta? Är förklaringen att det ju trots allt bara handlar om narkomaner?

För det andra påstås två saker som citerats ovan:

1. att människor i substitutionsbehandling fortsätter med "sitt missbruksbeteende". 

Vad nu polisen menar är ett missbruksbeteende tarvar en närmare förklaring eftersom det tydligen inte är tillräckligt att någon är rehabiliterad i mening fungerar med bostad, arbete och sociala relationer. Att människor får återfall i en beroendeproblematik är inget som skapas av programmen, och är inte konstigare att man har symptom på det man sökt hjälp för. Att människor har en beroendeproblematik som inte är avgränsad till heroin (som ju de flesta program är till för) är ju inte heller något som kan lastas programmen,. Så vad i hela fridens namn menas med "missbruksbeteende"? 

Antagligen menas att subtsitutionsbehandndling är knark och därför beteende därefter. Men det är ju en halvkväden historia och stigmatisering utan rim och reson. Ja, Subutex och Metadon är formellt sett knark, det är opiater, men där tar alla likheter med ett problematiskt bruk slut eftersom  det gör att individer kan rehabiliteras in i samhället igen. Vad exakt är problemet med detta?

2. att det råder eller riskerar bli ett läckage av Subutex från programmen. 

Det här börjar bli någon form av vandringssägen. En viss del av den illegala importen är lönande av den enkla anledningen att det hjälper en del att självmedicinera för heroinberoende. Det är förvisso sant att en del kickar på Subutex, och visst ska det beivras som alla andra brott, det är ju polisens uppgift, men av det följer inga tvärsäkra slutsatser att det beror på programmen eller att dessa risker är av sådan art att det ifrågasätter dess existens. 

Något av detta tas sällan upp som problematisering, istället fantiseras fritt, som här om hur någon knarkare lyckas genom att få polisen att haffa honom (förklaringen låter så!) så att läkaren skriver ut mer. Om det var så enkelt inom beroendevården? Sanningen är att denna ihopfabulerade knarkare troligen skulle kickas ut ur programmet för att ha "slarvat" bort sin dos eller åtminstone ställas under ännu hårdare och repressiv kontroll.

Sammantaget är det oroväckande att läsa narkotikapolisföreningens tidning, dels för den snedvridna bild som uppenbarligen odlas i den här miljön, men också dels för dess samarbete med allt annat än objektiva instanser. 

För det tredje måste därför betonas och inskärpas vad det är för typ av organisation Svenska Carnegie Institutet är och det faktum att det alltså råder en gränslöshet mellan ideologer och poliser.

en slags finansiell paraplyorganisation (Rasmus Fleischer) för anhängarna av pseudoreligionen ”det narkotikafria samhället”. Sedan det grundades genom en donation 1982 har verksamhetens utgångspunkt varit ”Nils Bejerots forskning på narkotikaområdet och om sociala missförhållanden i övrigt”. Donatören Carl Langenskiöld fungerade som under 1980-talet även som mecenat för denne ”den svenska narkotikapolitikens fader”.

Den så kallade "forskaren" och vetenskapliga rådgivaren Jonas Hartelius är länkad både till föreningen  och institutet. Det påstås att: "Jonas Hartelius har i mer än 35 år arbetat som forskare, skribent och föreläsare i narkotikafrågor." 

Men kan sammanfattas som i stort sett ingenting förutom som flitig rapportskrivare och engagerad av Svenska Carnegie Institutet som är högst drivande i frågan om det utopiska "ett narkotikafritt samhälle". I själva verket har han en fil kand i matematik och vetenskapsteori (1975), och en magister i "management" (från Handels 1988). Det är i och för sig inte så allvarligt, men problemet är ju att man kan ju få intrycket att han forskar i ämnet narkotika och är således en akademisk auktoritet i det han uttalar sig om. Det är han inte. Hartelius har också genom stöd av detta institut gett ut Narkotikapolitik i Sverige (2008, Mediahuset i Göteborg). I en av SNPFs tidigare nummer presenteras boken så här:

Efter påtryckningar gav Medicinalstyrelsen 1965 tillstånd åt några läkare att på försök förskriva amfetamin och opiater till narkomaner. Tanken var att de på så sätt skulle komma bort från missbruket. Försöket blev ett kapitalt misslyckande som istället skapade ett stort antal injektionsmissbrukare.

Det är verkligen att missbruka historiska fakta (se hellre Björn Johnsons redogörelse i boken Metadon på liv och död, Studentlitteratur 2005). Slutsatsen blir också därefter: för att de inte slutade "missbruka" så blir slutsatsen att de blev "injektionsmissbrukare".

Men det absolut mest oroväckande är att detta sprids genom en förening för narkotikapoliser.

*) Parallellt kan man roa sig med att läsa Tom Feilings Kokain som berättar den förfärande historien om hur kriget mot narkotikan i själva verket inte åstadkommit ett endaste dugg i USA men fyller både fängelser med underklassens befolkning och i synnerhet svarta och latinamerikanska män, och slår mot de svagaste i samhället och sedan exporterar lidandet till andra delar av världen.

intressant om svenska narkotikapolisföreningen, svenska brukarföreningen bemöter