try another color:
try another fontsize: 60% 70% 80% 90%

Hepatit c och interferon – igen….

Kikkis bild
Av Kikki (ordförande i Stockholm Brukarförening) den 11 nov 2010 15:32 | 1 kommentar

Hej alla brukare!

En sak jag glömt att ta upp bland mediciner, biverkningar mm är hur viktigt det varit för mig, och för min motivation att fortsätta, hur jag blivit bemött av systrar och doktorer på infektionsmottagningen (Huddinge sjh).

Jag är så glad att det är Åsa och Katarina som är sjuksköterskor där, för tack vare dem så åker jag med lätt hjärta till besöken. I början av behandlingen ska man ju dit en gång i veckan, då vill det till att det inte tar emot…. Det är verkligen väldigt viktigt, därför att behandlingen i sig är så pass krävande och jobbig så att personalen man träffar lyckas förmedla en positiv syn på möjligheten att bli frisk och inte minst på ett konkret sätt kan ta tag i och hjälpa med de problem som dyker upp under resan – det betyder mycket!

Sen är ju resten upp till mig…..

Må gott!

Kikki Paulsrud, ordf Sth Brukarförening

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

Kontakta författaren
Text uppdaterad: 2010-11-11 14:32
Alla inlägg från Kikki

Kommentarer

Max Hobstigs bild

Interferon på gott och ont

Av Max Hobstig (inte verifierad) den 18 nov 2010 10:14

Jag antar att behandlingen med Interferon med tiden har förädlats. Jag minns när jag och en polare blev erbjudna behandlingen på Huddinge för si så där 15- 20  år sedan. Jag hade då, sedan jag lagt av med varorna förvärvat en fobi som jag kallar kanylskräck. Polaren som var en modig jävel, tackade och bugade för erbjudandet om att få sin hepatit behandlad. Jag avstod när jag insåg att behandlingen skulle bestå av periodiska kanylstick under flera år.

När jag träffade polarn några månader senare hade han åldrats till oigenkännlighet och gick med käpp. Jag som hade avstått var lika frisk som en nötkärna. Visserligen med förhöjda levervärden, men för övrigt så kry som man kan kräva efter 11 års missbruk och 14 års metadonbehandling. När jag förhört mig om polarens tillstånd sa jag till honom att avsluta behandlingen och ”lägga Interferonet till handlingarna”. Med tiden blev han bättre och till sist blev han som han skulle. Om man DÅ hade gjort en jämförelse med våra respektive sjukdomsbilder kan man IDAG säga att vi båda är hyfsat friska.

Det största problem jag har idag är inte hepatiten, utan andra former av missbruksrelaterade problem. För mig personligen är leverstatusen det minsta problem jag har i jämförelse med de i övrigt inte så värst goda framtidsutsikterna. Mitt problem i dag är hjärtat. Kanske överlever jag de närmaste sju åren, Vem vet? Med det är ändå inte illa pinkat, för då fyller jag 70 år. Å det är tamefan inte dåligt med tanke på hur det gått för alla andra polarna från JOVA-tiden :-)

Jag utgår från att behandlingen med Interferon med tiden har förädlats. Därför önskar jag dig allt gott. Låt oss därför leva så länge vi orkar och älska så länge vi lever!

Med vänlig hälsning // Max

Prenumerera på innehåll