Av
Kikki
(ordförande i Stockholm Brukarförening) den 10 jan 2012 15:48 | 4 kommentarer
Var på metadonmottagningen idag o träffade en medpatient som gått där i 14 år. Han hade drabbats av en fruktansvärd händelse, sonen låg i koma efter mc olycka. Sonen höll på att vakna upp, gjorde det successivt, och än så länge kunde de se att han reagerade på sitt barns röst, men mycket mer var det inte.
Eftersom han alldeles nyligen svävat mellan liv och död är detta ändå glädjebud för pappan; min medpatient alltså. Vi kan kalla honom Per. Per hade inte vågat åka upp tidigare (sonen bor i Medelpad) just därför att man inte visste om pojken skulle överleva. Tanken att kanske stå vid hans dödsbädd var övermäktig och otänkbar.
Dessutom hade Per tagit sig ett återfall, men var nu ren. För mig berättar han hur dåligt samvete han har över att han knarkat istället för att sitta hos sitt barn som svävar mellan liv och död. Om hur han skäms.