Om jag skulle råka stöta på självaste ordet "medberoende" på gatan skulle jag strypa det med mina bara händer. Långsamt.

Det är nämligen inte bara den som brukar som skuldbeläggs, jag som förälder får också min beskärda del. "Du MÅSTE göra si, du MÅSTE göra så." hör jag ständigt och jämt. Och ibland innefattar "si och så" att jag ska "göra något för mig själv". För "jag behöver det."  Tydligen skulle det vara bra för mig att åka på en SPA-weekend, eller börja träna, eller åka på en resa eller något annat "för min egen skull".

Det lakar ut min själ varje gång jag hör det. Och min själ är redan från början rejält urlakad.

Först när våra fattiga visar sig som hemlösa på gator och torg blir de ett problem, för oss andra.

Hej, Ulrika heter jag och är, som många andra föräldrar, obeskrivligt olycklig över mitt fantastiska och underbara barns val att använda droger.

Min son är 19 år och han har redan lyckats släpa på ett missbruk i några år trots sin unga ålder. Inkörsporten var hasch, en användning jag och hans pappa lyckades stävja under drygt ett år. Men så i somras så grävde han sig plötsligt, med en oanad och oväntad intensitet, ner i nya, mer "spännande" droger. Han kanske hade använt ett tag, men det var i somras vi pånyttupptäckte hans missbruk. Samt att det inte längre var hasch det rörde sig om. I hans rum hittade vi subutex. Vad mer och hur ofta han använt har jag ännu ingen aning om.

Vi (våra politiker) jämför gärna Sverige med andra länder och tävlar om vem som är ”bäst” på att bemöta än det ena än det andra stadiet av beroende.

Man avhumaniserar individer och gör människors lidande till statistik och procentsatser.
Man förespråkar kriminalisering av beroende, en sjukdom som i svensk sjukvård har en diagnos, alltså man vill tvinga människor till underkastelse.

”Det är genom att störa den enskilde missbrukaren som man kan få stopp på langningen”, påstår man, utan någon som helst källhänvisning.

Troligtvis eftersom ett sådant påstående saknar empirisk grund, utan vilar på artikelförfattarnas moraliska och ideologiska föreställningar. Man använder sig alltså av ett klassiskt desinformationsknep, att blanda statistik med lösa påståenden dragna ur hatten för att ge sken av vedertagen sanning.

Syftet med denna text är att jag på ett så lättåskådligt sätt som möjligt vill försöka påvisa hur systemet självt skapar de problem dess förespråkare (d.v.s. Stat, kommun, frivilligorganisationer och även socialt företagande) säger sig vilja motverka. Istället för att kraftfullt och målmedvetet agera för att ge bostäder och stöd åt våra mest utsatta (hemlösa) människor, ägnar sig tjänstemän/kvinnor åt att kontrollera, definiera, problematisera och på detta sätt kvarhålla människor i sin hopplösa situation.
 
Frågan som uppstår är: Vad beror det på att dessa tjänstemän blir så avstängda att de inte kan se det lidande de är med och skapar?
 

Det är oförståeligt att man i dag skriver ut dem som bryter mot reglerna för Subutexbehandling. Vi får inte gå över lik för drömmen om ett narkotikafritt samhälle, skriver Agneta Söderlund, ordförande Svenska Brukarföreningens Anhöriga.

Läs Agneta Söderlunds artikel på Newsmill eller nedanför där hon skriver mycket bra om sin son och narkotikapolitik.

Söderlund är ordförande för Svenska Brukarföreningens Anhöriga och hemsida till föreningen hittas här.

Min son hade kunnat räddas med en annan narkotikapolitik

Intervjun av SR Ekot med Erika gjordes på SBFs kontor i Stockholm.
 

Enkelt sammanfattat. Jag praktiserar här, från början för att få rutiner i mitt nuvarande liv som sjukskriven p.g.a. ryggskada, jag är ingen brukare och hjälper Svenska Brukarföreningen med enklare administriella uppgifter.

Det är med tungt hjärta jag och föreningen tvingas konstatera att en vän till föreningen och många av oss som jobbar här har gått bort för tidigt av en överdos,Sune var beroendesjuk som oss andra han efterlämnar sin flickvän Sara och deras gemensamma dotter på 3 och ett halvt år.Han hade övervunnit cancer sjukdom b.la. så det känns så jäkla onödigt.

Vila i frid Sune från alla dina vänner.

Hans har gått på heroin sen han var 20 år, han är i dag 44 år. Hans missbruk ledde till att han miste sin dåvarande sambo och sin två döttrar. Detta fick honom att söka hjälp och han fick åka upp till Östergötland och bo på ett familjehem -98. Han missbrukade iaf mindre under denna period.