Det jag skriver om här handlar som jag ser det om ett systemfel, som gör att socialtjänstemän inte har möjlighet att hjälpa så mycket som de själva kanske vill. Så det är inte så att jag har för avsikt att angripa någon personligen. Det här handlar om socialtjänsten.

Jag ska skriva utifrån den vinkel som jag har och har haft. Det gäller bl.a. Den syn på relationen mellan klient och socialsekreterare som jag har tillägnat mig under åren. Och jag har en väldigt gedigen utbildning på det här området. Jag kan gå tillbaka närmare 40 år i mina erfarenheter med socialtjänsten.

Jag blev omhändertagen av staden redan som 6 åring. Och sen fortsatte det mellan olika så kallade barnhem, skolhem, vårdhem, fosterhem, behandlingshem ungdomsvårdsskolor och så småningom till fängelser. Genom allt detta har socialtjänsten vakat moderligt över mig.

Jag startade Interferonbehandling i slutet av november och var förberedd på oavbruten plåga; i värsta fall årslång. Så blev det inte.

Behandlingen består av en interferoninjektion i veckan (typ fylld insulinpenna) som man ombesörjer själv, och Ribavirinkapslar morgon och kväll.

Första injektionen var jobbig. Efter tre dygn värkte lederna fortfarande, och jag låg nerbäddad med skallrande tänder i feberfrossa. Men det gav med sig. Paracetamol hävde influensasymptomen bra, och injektion nr två var inte alls lika jobbig – injektion tre gick spårlöst förbi. Idag besväras jag bara av en monumental trötthet! 24 tim per dygn.